Som Sophie berättade i det föregående inlägget befinner vi oss alltså för närvarande i Filippinerna, ett land som inför resan var nytt för oss båda och hittills har den absoluta majoriteten av intrycken varit väldigt positiva. Om man får lov att klaga lite är invändningarna att landets många öar gör resandet tidskrävande och påfrestande samt att maten håller klart sämre klass än i t.ex. närliggande Thailand. Däremot känns Filippinerna inte helt oväntat mindre exploaterat och har ett lugnare och behagligare tempo jämfört med sin populära granne.
Det senaste inlägget slutade med att vi hade landat på El Nidos lokala flygplats. Detta var den klart minsta flygplats vi varit på med en landningsbana där endast propellerplan fick landa, ankomst- och avgångshallarna var enkla tak med sittplatser under och bagageutlämningen sköttes på ett bord under en palm. När vi lämnade flygplatsen i en tricycle (en form av moped med sidovagn som är väldigt vanlig för kortare transporter) fick vi vänta innan flyget hade lyft tillbaka till Manila eftersom vi körde i princip rakt över landningsbanan.
På bilden ovan ser ni flygplatsen där vi möttes av ett välkomnande i form av en sång om Palawan.
Efter en något skumpig färd var vi så framme i El Nido. El Nido är en gammal fiskeby som sedan 90-talet blivit alltmer populär bland turister. De flesta kommer hit för en sak och det är att besöka Bacuitskärgården som ligger precis utanför El Nido. Skärgården består av ett flertal kalkstensöar som spikraka skjuter upp ur vattnet och runt dessa öar arrangeras "Islandhopping" dvs båtturer som besöker ett flertal av öarnas stränder eller laguner. I områdena kring El Nido har ett flertal Expedition Robinson-säsonger spelats in.
År 2016 firar El Nido 100 år som stad och knappt hade vi checkat in i vår bungalow innan vi hörde trummor och skrik ute på gatan, det visade sig att traktens skolbarn hade satt ihop någon form av parad. De verkade ha lagt väldigt mycket tid på förberedelserna för dräkterna var otroligt välgjorda och även dansandet och trummandet var väldigt effektfullt. Kul med en välkomstceremoni för oss tänkte vi och följde efter paraden in mot stadens centrum. Väl där sprang vi på två britter från flyget, Timian och Rebecca, som vi tog ett par strandöl med. Det visade sig att deras resa får vår att framstå som en weekend till Tammerfors då de är ute i ett år och på den tiden planerar att hinna med 28 länder innan de avslutar med OS i Rio i augusti.
Efter ett späckat schema i Nya Zeeland och utmattande stadsliv i Sydney var det skönt att komma in i ett lite lugnare tempo. De allra flesta dagarna i El Nido vigdes åt att plöja böcker på antingen den lokala stranden eller på stranden Las Cabanas som låg 15 minuters tricyclefärd därifrån.
Timian och Rebecca berättade att deras hostel arrangerar två dagars Islandhopping-turer med strandövernattning i tält vilket vi tyckte lät kul så vi sa att vi gärna ville följa med. Problemet var dock att minst sex personer behövdes för att få till övernattningen och när deadlinen närmade sig var det än så länge bara vi fyra. Vid 18 hörde dock Timian av sig med goda nyheter, det hade kommit ytterligare anmälningar så övernattningen skulle bli av!
Islandhoppingen bestod av båtturer mellan otroligt fina platser i skärgården utanför El Nido. Det enda smolket i glädjebägaren var att vi, som ni ser på några av bilderna, tyvärr inte direkt var ensamma där.
När kvällen närmade sig blev vi avlämnade på stranden där vi skulle övernatta innan båten åkte tillbaka mot El Nido för att hämta upp de andra som endast skulle göra övernattningen medan vi fick se en otroligt fin solnedgång. När båten sedan återkom visade det sig att det inte bara var ett par stycken som hade tillkommit, hela hostelet verkade vara där (över 20 personer) och de hade kommit dit för att festa inget annat. Inte riktigt vad vi hade planerat men det blev en väldigt kul kväll/natt med mycket rom innan vi drog oss tillbaka till våra tält.
Efter en knapp vecka i El Nido tog vi en van söderut, på fredagen skulle vi resa med plan vidare från Palawans största stad Puerto Princesa men först stannade vi två nätter på den lilla ön Cacnipa Island utanför Port Barton ungefär halvvägs mellan El Nido och Puerto Princesa. På ön fanns inga vägar och bara ganska liten resort så dagarna här blev om möjligt ännu lugnare än i El Nido. Dagarna fördrevs med mer böcker, snorkling och pingis (!).
Efter att som tidigare nämnt ha tagit flyget från Palawan landade vi i Cebu City som är Filippinernas näst största stad med 2,5 miljoner invånare. Vi hade bokat ett hotellrum redan i El Nido och tanken var att bo i närheten av busstationen som vi skulle resa från kommande dag. Tyvärr lämnade internetuppkopplingen mycket att önska så bokningen utfördes utan att ha läst någon recension eller ens sett någon bild. Ett långskott alltså. Resultatet blev... intressant. Hotellet var en gammal spansk herrgård med "europeisk inredning", detta innebar i det här fallat otroligt mycket krimskrams överallt och en allmän skräckfilmskänsla över hela stället. Dessutom hade man piffat upp inredningen med lite moderna detaljer, den klarröda skinnsoffan i lobbyn var en personlig favorit. Men sängen var trots allt skön och dagen därpå tog vi oss enkelt till busstationen och tog bussen norrut till nästa mål, den lilla ön Malapascua.
/ Henrik