Nu är vi äntligen på plats på Sydön. Innan vi åkte fick vi höra av en klar majoritet att Sydön var den finare av de två öarna, så våra förväntningar var verkligen på topp när vi i måndags (efter en riktig bagarväckning) körde ombord på färjan som skulle ta oss över sundet.
Efter en ganska seg men smärtfri båttur körde vi iland och började genast lägga mil under hjulen. Vårt mål var staden Kaikoura på öns östkust där vi hade förbokat en simtur med vilda delfiner kommande dag. Bilturen nerför kusten var fin men tyvärr åkte vi in i ett regnområde som visade sig ha sitt epicentrum över den lilla staden som var vårt mål. Jag tror säkert att Kaikoura är en mysig stad men i ihållande ösregn är det svårt för någon stad att övertyga. Vi roade oss dock med kaffe och Yatzy på ett lokalt fik.
Morgonen efter ringde klockan om möjligt ännu tidigare och efter att ha provat ut våtdräkter, sett en kort infofilm och åkt buss satt vi redan klockan 06.15 på en båt på väg ut på havet. Efter ca 45 minuter hade vi hittat en delfinflock och medan vi väntade på att det skulle ljusna tillräckligt tog vi lite kort på dem medan de spexade framför båten. När kaptenen bedömde att det var tillräckligt ljust ljöd en signal i båttutan och det var bara att hoppa i vattnet. På grund av havsbottnens branta sluttningar är vattnet utanför Kaikoura väldigt näringsrikt, detta leder till en omfattande näringskedja med bland annat späckhuggare, ännu större valar och enorma mängder delfiner. När vi hoppade i vattnet var båten omringad av säkert 60-70 delfiner och man behövde inte försöka speciellt mycket för att få dem att simma till och runt en. Det var en väldigt speciell känsla att få vara mitt i delfinernas värld på det sättet, otroligt häftigt men också lite surrealisktiskt.
Tidig frukost.
Sophie gör sig redo.
Ingen vidare bild... Vi har några bra filmklipp som vi inte får upp nu. Jag ska försöka fixa det till nästa inlägg.
Efter lunch var planen att ta oss upp till Abel Tasman National Park högst upp på ön, att klockan ringde 04.45 gjorde sig dock påmint så efter någon timme fick vi stanna och sova en stund längs vägen. Bilresan skulle ta ca 3 timmar så vi visste att vi skulle behöva tanka längs vägen. När vi var i utkanten av en lite mindre stad tittade jag på bensinmätaren och tänkte att det nog snart är dags att börja titta efter en bensinmack. Tyvärr dröjde det 10 mil innan nästa mack kom. Det blev en otroligt svettig bilresa på små landsvägar där bensinlampan allt mer ilsket lyste mig i ansiktet för varje mil som passerade. När vi på de absolut sista ångorna rullade in i den pittoreska bergsbyn St Arnaud och fick syn på en bensinmack hördes nog den kollektiva utandningen hela vägen till Nelson (det är iaf 10 mil så det är ganska långt).
En sälkoloni på vägen.
Himmelriket!
Med nytankad bil, tömda blåsor och stora leenden gick de sista milen till Abel Tasman ganska smidigt och vi kom fram till den mysiga campingen precis i utkanten av nationalparken lagom till skymningen.
Vårt camp.
Abel Tasman är Nya Zeelands minsta nationalpark men en av de mest besökta. Parken består av en djungellikande skog som följer en kust med mängder av gyllenbruna stränder och kristallklart vatten. Längs kusten går en skogsvandringsled på ca 5 mil med stugor man kan bo i som är en av Nya Zeelands mest populära vandringsleder. Vi nöjde oss dock med att vandra på delar av den så på onsdagen tog vi en vattentaxi till en strand 1 mil upp längs kusten och därefter gick vi tillbaka till vår by.
Utsikt från vandringsleden.
Idag bestämde vi oss för att istället utforska kusten från vattensidan och hyrde därför en kajak som vi paddlade mellan stränderna och de öar som låg i bukten utanför.
Safety briefing.
Vi har haft några fantastiska dagar här men imorgon lämnar vi Abel Tasman bakom oss och kör ner längs västkusten, där ska vi besöka någon av de två stora glasiärerna som finns för att slutligen i helgen nå nästa mål Queenstown där vi stannar ett par nätter.
Vi hör av oss därifrån!
/ Henrik
/ Henrik